merciless

Följ med mig i mina tankar som kretsar kring rasen collie, avel, hundar i allmänhet och framförallt mina egna hundar som förgyller livet lite extra. Ingen dag är tråkig hos oss :) Lämna gärna en kommentar om du tassat in!

Att föda upp brukshundar

Merciless Love Bomb "Luna" 

Ett av kennel Merciless framtidshopp

Att vara hunduppfödare är svårt och ensamt. Det är väldigt lite tid att sitta och gulla med valpar. Det är desto mer tid att städa kiss och bajs, oroa sig, sova pyttelite, slänga i sig mat på stående fot och kanske i bästa fall hinna ta en lång dusch emellanåt. 

Det är också dyrt. Det är massor av planering, knyta kontakter, hela tiden hålla sig uppdaterad vad som händer inom den ras man har, söka hanhundar som man behöver i sin avel. 

Att dessutom föda upp en brukshundsras är svårt. Jättesvårt. 

Det är mycket som gör en bra brukshund. Många faktorer att avla mot, det är hälsotester, sjukdomar och det är mentalprov. Och det är även arbetskapacitet. 

Har man dessutom en ras av mindre antal individer som finns att tillgå för avel, då är det ännu svårare. 

Det är hund av modell större som tar plats och äter mycket. Det är hund av modell mer energi, som kräver mer tid och engagemang. Det är en hund med mycket spring i benen som på många sätt märks och hörs, inomhus och i familjelivet. 

Livet handlar inte bara om hundar. Även om det nästan alltid finns med hundar på ett hörn mest för jämnan. Man hittar hundhår i bregottpaketet på morgonen. Snubblar över hundben hemma. Man bär hem hundmatssäckar nästan varje dag känns det som. Man klipper klor och torkar leriga tassar. Man lägger all den, ibland lilla, tid som vardagen lämnar fri från alla måsten på hundarna. 

Livet är upp och ner och innehåller sambo, släkt och vänner. Det innehåller jobb och det innehåller matlagning, städning, tvätt och sånt. Som bara går runt och runt och måste göras igen och igen och aldrig blir färdigt. 

Det innehåller också barn, som ska hinnas med. Det är lek, gråt, bus och tårar. Det är blöjbyten, matning, sövning och allt däremellan. 

Att få ihop livet är ibland kämpigt för oss alla. Att ha småbarn är tufft och innebär sömnbrist och dagar då man går omkring i en dimma. 

Att då också hinna med många hundar, ibland valpkullar och även få tid för sig själv, det kräver mycket. Det kräver att man kan göra tio saker samtidigt, är väldigt effektiv och det kräver ett stort driv.

Att vara uppfödare är inte att sitta och ta emot roliga mail/telefonsamtal när valpköpare har vunnit på tävling. Ibland händer det och då blir man så där lycklig och glad. Inte så mycket för sin egen skull men allra mest för valpköparens skull, som har lagt ner så mycket tid och engagemang i sin hund och fått lyckats uppfylla ett mål tillsammans med sin bästa vän. 

Att vara hunduppfödare är istället ofta att kämpa med promenader i ösregn eller bitande kyla. Det innebär noll sovmorgnar. Det är ensamt och det är få i ens närmsta omkrets som faktiskt förstår. Det innebär att ständigt bli ifrågasatt av sin omgivning, släkt och familj. 

"Varför har du så många hundar" 

"Är det inte jobbigt" 

Att vara hunduppfödare är mest slit och hårt jobb. Det är att säga nej till andra saker i livet, då tiden och orken inte räcker till. 

Att vara hunduppfödare är att varje dag stiga upp och jobba framåt. Det är att leva med en passion och en dröm, det är att ha en glöd som brinner så starkt att man aldrig ger upp. 

Att vara hunduppfödare innebär motgångar och många känslor åt alla håll. Det innebär att få sägs hej då till sina bästa vänner, skiljas från valpar, ta hand om sjuka djur och det innebär att ständigt försöka stötta och hjälpa valpköpare. Ibland blir det så tråkigt att valpköpares hundar dör eller avlivas, av olika anledningar. Det innebär att försöka stötta eller hjälpa då problem finns. Man försöker säga rätt saker och man försöker göra det bästa i varje situation. Det innebär att försöka vara stark när man egentligen är ledsen med krossat hjärta själv. 

Jag fick för några dagar sen ett brev från en uppfödare jag beundrar och ser upp till. En uppfödare av annan bruksras som är fantastiskt framgångsrik. 

När jag nu som mest behövde det, när jag kände mig lite vilsen och ett tvivel smugit sig in inombords. 

Hon skrev flera saker. 

Hon skrev att livet är svårt och att föda upp brukshundar är jättesvårt. 

Hon skrev att jag ska behålla den speciella valpen som jag känner så starkt för. 

Hon skrev att man kan föda upp bra brukshundar även om man inte har tid eller ork att träna eller tävla hund själv. 

Hon skrev så himla bra saker och saker jag egentligen visste själv, bara det att jag inte vågade tro på mig själv just nu. 

Idag har Manne flyttat. 

Han ska få ett nytt fint namn av sina nya ägare, men än så länge kallar jag honom Manne. 

Vi vinkade och pussade och kramade honom många gånger och jag kände sån glädje och sorg på samma gång. Så fina människor och så mycket roligt han kommer att få. Vi packade deras bil full med bäddar, mat, godis, leksaker, viktiga och oviktiga papper, sele, halsband, täcke och så pussade jag och kramade honom igen. För sista gången.

Så åkte dom. 

Nu är det bara fina Lovis kvar här hemma, av valparna. Jag hoppas att hon ska få stanna här för alltid. Jag hoppas att vi ska få dela livet ihop, mysa i soffan och äta ostsmörgåsar alla hennes dagar. Jag hoppas att jag ska få se henne växa och utvecklas, få njuta av en sån fin vovve. Se henne leka och springa på fälten och i skogen. 

Jag hoppas och hoppas och hoppas. 

Allt slit och all oro och all ledsenhet och trötthet, att man kämpar för. Det är värt varenda sekund. 

När man får såna valpar man ville föda upp, när man får brev från valpköpare som älskar sina fina vovvar så, när man känner så mycket kärlek och glädje i hjärtat över en valp.

❤️

Hej så fint skrivet, gått igenom ungefär det du skriver, men med en annan ras.Det blev att placera ut sina hundar, framtida planer, putsväck. Vi gick oxå skilda vägar. Nu har jag en hund av din ras. :)

Precis så är det ju!
Livet.

Livet med hundar, med andra människor, med tiden som aldrig vill räcka till. Med gråt, skratt och för lite sömn.
Och många gånger ensamhet.
Men helt ensam är du inte - för vi är många fler passionerade uppfödare/hundälskare här ute. :-)

Glöm aldrig det.
Hundar ska vara roligt, och inte ett ok.
Låt aldrig andras tyckanden och åsikter kväsa din stora kärlek!

Att föda upp hundar är en konst, och konstigt svårt.
Men om de som älskar rasen allra mest försvinner, hur ska det gå då?

Njut av dina hundar, gör så gott du kan, så blir det bra Josefina.
Och är det inte bra, då är det inte klart bara.

Många kramar från en annan hunduppfödare/mamma/hustru/kvinna