Ett stort litet ord
Du och jag Joshua. Vi klarar detta. Tillsammans <3
Min blogg handlar för det mesta om hundar. Idag ska jag skriva om något annat. Delvis i alla fall.
Dom senaste åren har jag inte varit helt frisk. Det finns dumma celler i min kropp som vill illa, som inte ska finnas där, som kroppen ska kunna läka själv. Jag har varit många gånger på sjukhuset, så många gånger att jag inte minns hur många. Man tänker att det ska bli lättare för varje gång, att man ska vänja sig, men så är det inte. Faktiskt blir det svårare varje gång. Jag åker alltid ensam. På ett stort sjukhus känner man sig liten, utlämnad och sårbar. Undersökningarna, provtagningarna är jobbiga, och det är olika läkare varje gång. Och man känner sig pytteliten som människa. Så många gånger har jag gått genom korridorerna, åkt samma hiss, väntat i samma väntrum.
För några år sedan fick jag genomgå en operation. Dom elaka cellerna togs bort och jag blev bättre. Sedan dess måste jag gå på kontroller ofta, och i somras fick jag tråkiga provsvar. Provsvar som visade att det, i värsta fall, var på väg åt fel håll. Igen, Nu i höst fick jag ta nya prover och läkaren ringde i torsdags. Fel håll.
Cancer. Ett stort litet ord.
Det väcker många frågor, undringar och oro. Man ska inte få cancer när man är ung. Det är F E L och det känns O R Ä T T V I S T. Man blir arg och besviken på sin egen kropp, ledsen för att den inte orkar kämpa bättre och mer, förbannad och känner sig maktlös.
Inom kort måste jag göra en ny operation, en större, och förhoppningsvis utan att behöva få några större men i livet. Om jag är lyckligt lottad. Men det tar inte slut med det. Det kommer att bli nya kontroller, nya besök på sjukhuset, ny oro i magen varje gång, ny väntan på provsvar. Denna sjukdom blir man inte av med så lätt. Den är lömsk, listig och går aldrig att lita på. Den lurar inne i min kropp och vill mig illa. Det är en osynlig fiende som jag vill slå, stampa och sparka sönder, men den bor inne i mig.
Snart måste jag sätta mig i bilen och köra till sjukhuset. Igen. Vad som väntar vet jag inte. Hur det går vet jag inte. Vad dom kan hitta där inne i mig, det vet man inte.
Men jag vet att jag ska vara stark. Jag möter min egen blick i spegeln varje dag. Jag ser mig själv. Och jag ser hur stark jag är. Det finns ingenting som kan ta livet ifrån mig.
Ta vara på varje dag. Var glada för det ni har. Känn tacksamhet över livet. Och ta hand om varandra.
Det gör jag. Och hundarna tar hand om mig. Dom ger mig oändligt av sin kärlek, lever här och nu varje sekund och ger mig kraft att orka.
Ledsen för att du är sjuk. Vilken tur att du har så fina, underbara hundar.
Önskar att ingen ska behöva genomgå något så svårt som du.
Hoppas du får ett bättre besked snart.
Sofia
Så orättvist :(
Skönt med hundarna, de kan få en att glömma det mest jobbiga för stunden.
Beundrar din styrka och hoppas så klart att du får bli bättre inom en snar framtid !
Många kramar härifrån! Du finns i våra tankar och vi är tacksamma både över våra liv och hundarna. Hoppas att du mår bättre snart!
Usch för cancer :( Bra att hundarna finns så att du får tanka lite energi och kraft.
All styrka och energi till dig från oss...
jag bara känner på mig att detta kommer du klara av!
Tveka aldrig att höra av dig om allt eller inget....
Varmaste kramar o nospussar från Ewa o Maurice i Tyresö!
Massor med styrkekramar till dig Josefina.
Josefina, vi ger dig massor att styrkekramar. Kom ihåg du har alltid stöd i oss, din "hundfamilj" jär nere! Tillsammans med dina älskade hundar klarar du detta!
Kram från Per och Gudrun
samt hundarna Alice, Ida, Mary och Josef
Håller tummarna för dig att du snart blir frisk! Yvonne med hundar i Getinge
Tråkiga nyheter! Hoppas allt ordnar sig till det bästa! Du finns i våra tankar.
Styrkekramar från Anna & Svea
Vi tenker på deg her i Norge og sender deg massevis av styrkeklemmer!!
hej!
jag ville bara säga att jag följt dig och dina unerbara hundar ett tag tror till och med att jag var in på din hemsida allra första gången för två år sedan när jag var inne på att skaffa mig min första Collie och jag måste säga att även om jag inte känner dig så värkar du så possetiv och stark och det har varit väldigt roligt att kunna följa dig här, dom elaka cellerna har drabbat min familj två gånger under året 2012 och det är skit rent ut sagt att det överhuvudtaget finns men jag hejar på dig och tror absolut att du klarar detta!
Mvh Charlotte
