merciless

Av alla collies jag ägt har ingen gillat vatten särskilt mycket, snarare har dom ogillat allt som är blött, vått och fuktigt. Med två undantag.

Världens bästa simmare Isac som nu simmar runt i sin himmel dagarna till ända.

Och vår precis tvååriga stiliga kille Monster, även kallad Måns.

Vi har sommarhus i skärgården med världens största bassäng ett stenkast utanför dörren, hela bottenviken att simma runt i. Ett lite längre stenkast bort finns en låååång sandstrand där hundar får bada hur mycket som helst. En idyll med glittrande hav och långgrunt vatten som är varmt och skönt.

Måns älskar vatten. Han älskar att springa. Mycket och länge, när som helst, hur som helst och var som helst. Hans kropp är ett kraftpaket av starka muskler och han orkar oändligt verkar det som. Att hämta pinnar eller freesbee i vattnet, det kan han göra hundra gånger. Resten av gänget hänger med så gott det går, alla vill komma först fram men ingen har en chans mot vattenmonstret. Att se honom sträcka ut sin kropp i fullständig frihet med full kraft och ett lyckligt leende, med kolsvart päls som blänker i vattnet, hans stora härliga tassar rusar fram genom vattnet, upp på stranden, vidare en lång repa genom strandvassen och mossan för att vända tillbaka ner i havet igen. Freesbeen hämtar han fullständigt överlycklig, droppar den vid mina sandvåta fötter, ruskar bort vattnet som rinner i små ilar från hela honom och tittar med förväntansfulla ögon. Mera, mera, mera! En liten darrning syns i kroppen, alla muskler är redo att snabbt som blixten göra en ny rusch- SWISCH! Den flyger genom luften ut mot havet och ett helt gäng collies kastar sig efter den, allra störst, snabbast och mest målinriktad är Måns som hugger den och kommer tillbaka för att på nytt slänga den vid mina fötter och vänta på mer.