Nu är det sommar - tjohooo!
Med midsommar kom också värmen och solen. Efter att ha gått i långkalsonger, fleecetröjor och dunvästar hela maj och juni fram tills nu, så byttes garderoben ut från en dag till en annan, shorts, linne och sandaler :) Hääääärligt!
Hmmm frågan är inte om jag flyter utan om jag kommer lätta från båten å sväva upp i det blå.
Vi spenderade midsommarhelgen ute på Skagsuddden i Luleå skärgård, paradiset på jorden. Det var verkligen mysigt och första gången för Wilma. Hon fick åka båt, vara med på stranden och kolla när vovvarna badade. Mycket nytt att upptäcka för en liten.
Helt underbart att sommaren nu äntligen är här!!
Så här lyser solen på kvällen i Norrbotten :)
Under sommaren åker vi mellan skärgården och hemma, man får det bästa av två världar. Och jag är så van att packa och hålla reda på grejor och vovvar att ytterligare en till familjemedlem den lilla människovalpen inte är några som helst problem att ha med sig överallt. Hon var i fjällen 4 månader gammal och nu skärgårdsbo 7 månader gammal. Jag är själv uppväxt med en mamma som aldrig sett bekymmer eller problem, allt praktiskt går alltid att lösa. Och visst är det så. Man kan göra det mesta med en bebis, det blir bara roligare! :) När jag och mina syskon var små tillbringade vi stor del av somrarna boendes i båt eller på Sandön, i sjöluft med sand mellan tårna eller klättrandes på klipphällar.
Nu blir vi hemma några dagar när det blir regn men längtar redan ut igen!
Hundträning
Jag har begränsade resurser i min kropp, och när det är så kan man inte göra allt man vill. Varje dag innefattar en massa saker som måste göras, måste orkas med. Att ta hand om bebis, ta hand om hundar, tvätt, städ, mat och det viktigaste av allt; att ta hand om mig själv. Om jag mår bra och orkar med så mår också alla andra bra :)
Jag tränar alltid alla appellmoment och alltid i rätt ordning. Undantag för hoppet eftersom man inte alltid har hinder. Ibland bara en snutt av dom, ibland längre pass med varje moment. Min filosofi är belöning belöning belöning. Jag belönar ALLTID rätt utfört på träning, och alltid flera gånger under momentets gång. ALLTID. Jag har a l d r i g haft en hund som gått ner sig på tävling då godis inte kommer, utan tvärtom har dom alltid gått upp sig istället, för min träning skapar en stor förväntan på belöning. Hur gammal eller ung hund jag än har, rutinerad eller orutinerad, så belönar jag hela tiden exakt rätt utfört på träning. 
Att träna hund innebär för mig att vara tydlig med vad hunden ska göra, planera träningen så att vi lyckas. Jag vill ha en hund med 100% fokus på mig hela tiden inne på planen, det innebär att en ung otränad hund inte orkar så långa stunder. Man måste anpassa träningen efter hundens förutsättningar.
En hund som är livlig kräver mycket träning i koncentration, jag är alltid noga med grunderna i alla moment. Har ja sagt sitt eller ligg så sitter man och ligger tills annat kommando kommit. Jag tränar tidigt med små störningar men anpassade efter jag hunden klarar. 
Apporteringen tränas också endast med positiv förstärkning d v s inte några tvingande hållfastövningar som var vanliga när jag började med hundträning med Morris. Nä jag belönar alla gripanden av apporten, stegar långsamt upp så hunden måste hålla fast lite längre för att få godis, sen gå med apporten mot mig o s v.
Att hålla fast ordentligt brukar inte vara några problem, man måste bara kunna belöna exakt rätt beteende. Det går åt mycket korv för denna träning är upprepning upprepning upprepning. Tappar hunden fokus och slarvar backar jag tillbaka lite lite och belönar, för att ganska snabbt öka på kraven vad som ska göras för att få godisen.
Platsen är det som kräver absolut mest träning och det är att nöta nöta nöta. Jag vill ha ett aktivt liggande, hunden ska ligga och koncentrera sig hela tiden på att ligga kvar. Platsen tränar jag alltid SIST av allt. Efter den händer ingenting. Hunden ska ha stor rutin, när vi ställer upp för en platsliggning ska känslan i kroppen bli annorlunda. Hunden ska vara avslappnad och till 100% trygg. Jag tränar aldrig plats med störningar, aldrig på brukshundklubben i stort sett, och lägger jag med främmande hundar så är det med hundar som också är trygga till 100%. Min filosofi är att om min hund är trygg och avslappnad, vet vad momentet innebär, kan ligga 10-15 minuter på olika platser, aldrig reser sig, är koncentrerad på mig och på att aktivt ligga kvar, ja då ligger min hund också på tävling. Att träna med en ung/orutinerad hund på klubben, då är risken mycket stor att jag lär in stress, otrygghet o okoncentration. Detsamma gäller för alla moment men särskilt platsen.
Nånting jag också tränar ibland är utställningsträning. Det gjorde vi så klart först av allt, eftersom jag som sagt alltid tränar tävlingsmomenten i rätt ordning och platsen sist av alla aktiviteter. Dock kommer bilderna sist här :) Angående utställning så tycker jag att oavsett ras borde man kunna visa sin hund på fritt koppel. Har du en rastypisk hund byggd på rätt sätt, oavsett det är en terrier, mops eller collie, så tycker jag att hunden borde kunna se fin ut utan att handlern ska lyfta, hålla eller röra. Det är min bestämda åsikt. En hund ska inte behöva "dras ut" eller "dras upp".
Hoppas ni alla har en underbar försommar med era fina vovvar, nu ska vi gå ut och busa på ängarna, jag och mina lyckliga vovvar som inte alla får lika mycket träning :)
Hundträning är det roligaste jag vet. Att jobba med sin hund metodiskt, bygga upp någonting tillsammans, se sin hund gå framåt, vi lyckas tillsammans och har så himla kul på vägen mot målet, det är riktigt kul. När jag tränar hund är jag här och nu och det är bara min hund och jag. Eftersom min kropp inte orkar köra på hur mycket som helst så gäller det att först orka med alla måsten, och hundarna i familjen ska må bra, få ordentligt med motion, mat, sällskap o aktiviteter. En del människor tycker att alla hundar i en familj ska få exakt lika mycket av allt, tränas en ska alla tränas o s v. Tyvärr så fungerar det inte i mitt liv just nu och jag har bestämt mig för att inte ha dåligt samvete över det. Mina hundar mår alla jättebra. Dom är glada, lyckliga vovvar som får vara ute flera timmar om dagen, i stort sett alltid lösa från koppel, de har fina hundkompisar att leka med, vi tränar små saker under promenaderna och leker tillsammans. Sen får dom givetvis kärlek o närhet också.
Stormen är min yngsta hund och även min nästa tävlingshund. Jag tycker att hon är toppen att jobba med, och vi tränar när jag har ork och tid. Ibland blir det flera gånger i veckan, ibland mer sällan. Hade jag kunnat satsa mer så hade hon redan haft fina tävlingsmeriter, men nu tränar vi systematiskt för att i framtiden kunna tävla på bruksprov. Jag försöker att inte känna stress och press utan göra träningen som vår guldkant i vardagen. Det är mycket annat som ska orkas, hinnas, fixas, städas, tas om hand. En bebis tar massor av kraft och tid, ibland sover jag inte så mycket på nätterna och måste försöka vila på dagen när hon sover, för att jag ska orka med allt som måste göras.
En dag kommer Stormen att vara färdig för appellklass och jag längtar dit, men försöker att inte känna dåligt samvete över att vi inte tränar mer och inte har kommit längre.
Igår var en guldkantsdag, jag och Lena åkte till Brändön och tränade hund. Bebis hade sin långsovning och mådde så gott i bilstolen, och jag tränade min fina vovve.
Att träna hund innebär för mig att vara tydlig med vad hunden ska göra, planera träningen så att vi lyckas. Jag vill ha en hund med 100% fokus på mig hela tiden inne på planen, det innebär att en ung otränad hund inte orkar så långa stunder. Man måste anpassa träningen efter hundens förutsättningar.
Stormen orkar nu träna länge och nöta saker, hon har stor fokus på mig och stor förväntan på belöning och det innebär att vi kan gå vidare och träna momenten utförligare.
Apporteringen tränas också endast med positiv förstärkning d v s inte några tvingande hållfastövningar som var vanliga när jag började med hundträning med Morris. Nä jag belönar alla gripanden av apporten, stegar långsamt upp så hunden måste hålla fast lite längre för att få godis, sen gå med apporten mot mig o s v.
Att hålla fast ordentligt brukar inte vara några problem, man måste bara kunna belöna exakt rätt beteende. Det går åt mycket korv för denna träning är upprepning upprepning upprepning. Tappar hunden fokus och slarvar backar jag tillbaka lite lite och belönar, för att ganska snabbt öka på kraven vad som ska göras för att få godisen.
Platsen är det som kräver absolut mest träning och det är att nöta nöta nöta. Jag vill ha ett aktivt liggande, hunden ska ligga och koncentrera sig hela tiden på att ligga kvar. Platsen tränar jag alltid SIST av allt. Efter den händer ingenting. Hunden ska ha stor rutin, när vi ställer upp för en platsliggning ska känslan i kroppen bli annorlunda. Hunden ska vara avslappnad och till 100% trygg. Jag tränar aldrig plats med störningar, aldrig på brukshundklubben i stort sett, och lägger jag med främmande hundar så är det med hundar som också är trygga till 100%. Min filosofi är att om min hund är trygg och avslappnad, vet vad momentet innebär, kan ligga 10-15 minuter på olika platser, aldrig reser sig, är koncentrerad på mig och på att aktivt ligga kvar, ja då ligger min hund också på tävling. Att träna med en ung/orutinerad hund på klubben, då är risken mycket stor att jag lär in stress, otrygghet o okoncentration. Detsamma gäller för alla moment men särskilt platsen.
Jag har inte haft en hund som rest sig på tävling. Trots stora störningar så som hundar bredvid som slagits bland annat.
Nånting jag också tränar ibland är utställningsträning. Det gjorde vi så klart först av allt, eftersom jag som sagt alltid tränar tävlingsmomenten i rätt ordning och platsen sist av alla aktiviteter. Dock kommer bilderna sist här :) Angående utställning så tycker jag att oavsett ras borde man kunna visa sin hund på fritt koppel. Har du en rastypisk hund byggd på rätt sätt, oavsett det är en terrier, mops eller collie, så tycker jag att hunden borde kunna se fin ut utan att handlern ska lyfta, hålla eller röra. Det är min bestämda åsikt. En hund ska inte behöva "dras ut" eller "dras upp".
Min finaste Stormen som redan i valpklass stod på alla sina fyra tassar alldeles själv, så fin hållning och med allt på rätt ställe.
Hoppas ni alla har en underbar försommar med era fina vovvar, nu ska vi gå ut och busa på ängarna, jag och mina lyckliga vovvar som inte alla får lika mycket träning :)
Lite tankar om en gammal hund
På facebookgrupper diskuteras ständigt colliens mentalitet och hur vi ska förbättra den. Hur man ska få alla uppfödare "med på tåget". Hur man ska få in alla på rätt väg.
Och vad är då rätt väg? Ja det är just det som är problemet. Åsikterna går isär och ingen bestämmer vad som är rätt och fel. Collie är en ras som i högre utsträckning av de flesta raser som har statistik på mh har stora rädslor, svårigheter att komma över sina rädslor och reagerar mer på skott. Det är fakta. Det finns statistik på detta och det finns på papper för den som är intresserad. Statistiken bygger på resultat som våra collies gjort på mentalbeskrivning genom åren runt om i Sverige.
Jag tycker att mh är det bästa som hänt hundaveln, eftersom utan mh så är det ännu mer en chansning, hur skulle man annars ha ett hum om avelshundar och deras släktingar. Hur skulle jag då som uppfödare veta nånting överhuvudtaget om linjer och individer. Hur skulle jag annars kunna försöka förbättra rasen så den blir mer orädd. Så för mig är kravet på mh något väldigt positivt, både som hundägare och som uppfödare.
På senare år har även vår ras fått ett avelsindex som baseras på mh-resultaten, och alla collies som genomför en mentalbeskrivning får ett mentalindex, som ska visa i vilken grad hunden förväntas nedärva olika saker. Detta är ytterligare en hjälp för både uppfödare och valpköpare.
Allt detta är bra anser jag och som sagt hjälper till att se vad som behöver förbättras och även hur vi kan förbättra. Ja men det låter ju hur bra som helst! Så nu borde alltså collieaveln vara lätt som en plätt, bara att läsa lite siffror och avla efter det. Och så får man jättebra stabila vovvar som alla är nöjda och glada i.
Nä nu skojar jag lite, som ni förstår. Så lätt är det inte. Inte ens lite lätt. Hundavel är svårt. Jättesvårt. Det är så mycket att tänka på, ta hänsyn till, räkna in, väga emot, våga ibland chansa. Mh och mentalindex är en av alla många saker man måste ta hänsyn till. Andra saker som också måste tas med i beräkningar är hälsoproblem, exteriör, hundens sätt att vara i vardagen, hundens egenskaper som arbetande hund med mera...
Och faktiskt så är det upp till varje enskild uppfödare att i varje enskild kombination väga in allt som går att väga in, inte bara från pappahunden och mammahunden, utan från kullsyskon, kusiner, mormor, ja hela släkten (för den får man på köpet så att säga). Allt vad gäller mh, mi, hälsa, exteriör, vardag mm mm. Och givetvis är ingen hund perfekt. Givetvis måste man kompromissa.
Jag önskar i vår ras att vi alla uppfödare och även alla ni valpköpare skulle kunna mötas halvvägs. Försöka förstå varann i stället för att hata, prata med varandra i stället för om varandra, dela med oss av kunskap på ett bra och vänligt sätt istället för att kritisera, försöka förstå att vad jag än tycker personligen om en uppfödares kull, så måste jag komma ihåg att just den uppfödaren tyckte att det var en bra och ansvarsfull avel. Ingen uppfödare vill föda upp dåliga hundar.
Jag försöker att väga in allt i min avel. Det är jättesvårt och många tycker säkert att jag gör fel val, tar fel beslut. Men min avel är mina ideér, mina beslut och mitt ansvar. Jag försöker att förvalta och förbättra min ras. Jag försöker att ta hänsyn till allt möjligt. Men jag försöker också att se ödmjukt på andras ideér och beslut. Det är så lätt att glömma bort detta. Vem är jag att döma?
Vi har en gammal hund hemma hos oss, hon blir 12 år i september. En hund som jag har delat livet med sen hon satte sina tassar på svensk mark 8 månader gammal. Med en bra stamtavla, och föräldrar som lämnat bra avkommor i andra kullar. Vår gamla hund är väldigt social och trygg med folk, alltid glad, hon har tränats mycket under sitt liv, ställt upp på allt möjligt, hon har leklust, är fullständigt skottfast, helt oberörd av nyårsraketer. Hon är väldigt bra exteriört. Jag har aldrig använt henne i avel eftersom hon hade stora problem att släppa rädslor på mentalbeskrivningen. Men ändå en väl fungerande hund i vardagen på alla sätt. Jag vet att massor av hundar som hon går i avel, hela tiden. Och varje uppfödare har själv rätt att ta det beslutet. Vad än jag tycker om det. Och så är det. Jag kan bara påverka vad jag själv gör, vilka beslut jag tar, och vad andra väljer att göra dömer jag inte, även om jag kan personligen tycka si eller så.
Kullen vi ska ha i höst har en jättebra blivande hundmamma, som är en nästintill komplett collie i mina ögon. Hon har många syskon och resultatet av den kullen blev lite blandat, med olika defekter av varierade art och grad, precis som alla kullar har defekter av olika art och grad. Jag har vägt in allt i mitt val. Och ändå kommit fram till att hon är en bättre collie än genomsnittet, kullen är en bättre kull än genomsnittet och jag tror verkligen att hon kommer att lämna trevliga valpar. Vad andra tycker och tänker är upp till dom. Jag har varit ärlig och berättat om problemen i kullen för dom som är intresserade av valp. Och valt en hane som jag tror ska ge dom bästa förutsättningarna.
Vad det sen blir står skrivet i stjärnorna. Nä faktiskt inte ens där. Vad resultatet blir vet vi först om några år, och lite är det vad uppfödning handlar om. Man kan inte leka gud, man kan bara försöka sitt allra bästa, ibland går det bra och ibland mindre bra.
Det jag däremot vet, det är hur jag vill försöka bemöta och behandla andra människor, ödmjukt och inte dömande. Jag tror att vi skulle vinna mycket på det :)
