merciless

 

 

Det är bara en hund.

Ett stycke kropp med ett hjärta som slår, fyra ben, lång nos, svans och en liten hjärna. Bara ett djur, som älskar dom sina oändligt, som med energifulla ben springer ut sin lycka varhelst närhelst, snusar in spännande lukter i sin doftvärld, som viftar på sin glada svans dagarna i ända och ibland tänker små enkla hundtankar om livet, sorger och lycka.

 

En kille som delar sina dagar med en husse, matte och två barn. Han är tre år gammal, i sina bästa år och har hela livet framför sig. Alla roliga äventyr han ska vara med om, all lycka han ska känna när han springer fri som en fågel, alla dagar han ska uppleva tillsammans med sina människor och alla nätter han tryggt och nära ska dela deras säng. Han är barnens bästa vän, mattes promenadkompis och husses springkompis. Han åker till landet ibland, badar och är alldeles fylld av lycka över att få vara hund, springa ut all energi och leka med livet.

En sommardag blir killen lite hängig. Hans ork är inte på topp och hans människor åker med sin älskade vovve till veterinären. Provsvaren kommer efter några dagar. Provsvar som knyter sig i magen, tårar ögon och skär i hjärtat.

 

Dumma. Hemska. Elaka. Orättvisa. Sjukdom. 

 

Den lyckliga mitt-i-livet-hunden har sin tid utmätt. Alla dom oändligt många roliga lyckliga dagar han skulle leva här på jorden finns plötsligt nästan inte längre. Alla morgnar han skulle vakna, sträcka ur sömnen från sin muskulösa kropp och skutta ut på morgonkiss, alla kvällar han skulle krypa upp i soffan, lägga sig nära nära och knorra förnöjsamt, sucka lyckligt och drömma fina hunddrömmar.
Alla stunder som varit är snart bara minnen.
Alla stunder som skulle bli kommer aldrig.
Livet rinner iväg och ingenting ingenting finns att göra.

Dagarna finns snart inte.
Världens finaste unika speciella vovve lever sina sista dagar på jorden, hans tassar lämnar sina sista tasspår och hans människor försöker minnas allt och spara honom i sina hjärtas innersta vrår. Dom njuter av hans närvaro medan tid ännu är och trycker ansiktet mot hans hals, drar in hans lukt, stryker med fingrarna mot hans päls och ser in i hans ögon. 
Aldrig. Mer. 

 

Att älska en hund är att älska livet.
Att förlora en älskad hund är att förlora sin bästa vän och en del av livet.

Jag tänker på er och även mina ögon tåras, även mitt hjärta brister och livet känns så orättvist. 
Mest av allt tänker jag på dig, fina vovve. 
Varför måste du gå?
Varför?