merciless

Kan man nå till himlen?

Bara en endaste gång.
Få stryka en päls man saknar. 
Prata med en vän man mist.
Säga allt man vill säga.
Ta en liten liten stund tillsammans.
Och låta hjärtat vara helt för ett ögonblick.

Himlen har fått en ny stjärna och hemma hos hans människor finns bara ett stort tomrum. Hans leksaker väntar på att få lekas med. Hans hundhår finns ännu kvar i soffan. Kopplet hänger på sin krok och stegen av hans tassar hörs inte mer. Sovplatsen där hans kropp för bara några dagar sedan legat, andats och lämnat en varm grop efter sig är nu kall och smärtsamt tom.
Att mista en hund är hårt och att mista en ung hund ännu mer. Hastigt, utan förvarning eller förberedelse.
När man plötsligt får en dödsdom, ord som säger att livet snart är slut, livet rinner iväg genom fingrarna och tiden tillsammans knapp. Några veckor eller dagar är allt som finns kvar. Då försöker man vara stark, går till jobbet som vanligt, ler ibland och gör allt det där vanliga vardagliga som fyller dagarna. Men inuti är man så ledsen, kroppen känns tung och sorgen äter sig in i själen, och när ingen ser rinner tårarna, smärtsamma tårar som gör ont. Man är stark för sin hund, ger honom en fin sista tid och hoppas att ett mirakel ska ske, att mardrömmen en dag är över och allt bara var ett misstag.
Så kommer dagen. Dagen man inte vill ska komma, dagen man vill undvika, vända sig bort från och slippa uppleva. Han blir hastigt sämre, blöder näsblod igen och denna gång slutar det inte. Nu är det dags att släppa taget, säga hej då och låta honom gå. En familjemedlem kommer aldrig mer hem.

Nu slipper du ha ont, du kan springa och leka i din hundhimmel i all evighet. Du tänker nog, ni behöver inte vara ledsna, ni behöver inte gå sönder eller tycka synd om mig, jag mår bra.
Men kvar på jorden finns ditt tomrum, minnena av dig och några ledsna människor som tog dig till sina hjärtan och nu saknar dig så hjärtat brister. Som vill nå till din himmel. Bara en endaste gång.

Sköt om dig fina vovve!