merciless

 

Jag har levt med min älskade ras i 20 år. Mina föräldrar köpte en långhårig collie när jag var 11 år, en hund jag drog med mig till brukshundklubben, collieklubbens träffar, spårskog, ja alla tänkbara aktiviteter. Han var en ganska försiktig gosse, inte alltför modig men ställde tålmodigt upp på allt. Sedan blev det korthår, när jag skulle köpa mig min allra första egna hund. Det blev en till också. Och en till. Och ännu några till.

Långhåren har alltid funnits där, alltid suktats efter, alltid drömts om. DEN collien. Med härlig lång päls att borra fingrarna i. En hund att njuta av, träna med, dela livet med och varje dag visa mig varför denna ras är just mitt hjärtas. Och så kom han. Vår finaste Joshua. En hund som köpte mig från första dagen jag tittade på bilder av honom. Han var allt jag hela mitt liv velat ha och varje dag bevisar han att jag gjorde rätt som aldrig släppte taget om drömmen att dela livet med en långhårig collie.
En ny dröm gick i uppfyllelse i februari, när vår efterlängtade Christian landade på svensk mark. En äkta Taliesin, med en stamtavla jag fortfarande inte tror är sann. Hundnamnen är hundar jag sett på bilder, läst om och suktat efter i många år. Uppfödarna är uppfödare jag beundrar stort. Och Christian ÄR nånting alldeles extra, en alltid glad kille full av kamp och föremålsintresse, så mycket nyfikenhet och totalt oberörd av alla ljud. Ibland är denna gosse så oberörd att vi undrar om han inte är lite förståndshandikappad. Som när han råkar flytta soffbordet utan att själv märka det. Eller gräva i potatislandet för 20:e gången trots att man för bara 2 sekunder sen talade om att det är förbjudet. Förutom sin fantastiska syn på livet är han också snygg. En njutning att se på, och vi väntar med spänning att se honom bli vuxen och blomma ut.

Så allt med vår speciella amerikan är perfekt. Bara en liten sak. Höftledsröntgen. Puh. Man blir lite kallsvettig bara av tanken. Många tycker man ska vänta med hanar. Några tycker inte så. Jag ville göra bort det D.I.R.E.K.T. Ville veta så snabbt som möjligt. Och i onsdags åkte jag och Christian till djursjukhuset. Det kom ett akutfall och vi fick vääääääänta på vår tur. Lääääääänge. Och minutrarna segade sig fram. Kallsvetten bröt fram. Tankarna hann gå hit och dit. Det enda jag ville var att få se BILDEN. Bilden som (nästan) skulle avgöra vår fina gosses framtid. Till slut fick han somna, Till slut fick vi en bild. Till slut fick jag se bilden. Ahhhh. Jag fotade den. Kände lite lättnad. Åkte hem med en sömnig vovve. Och tittade lite till. Det såg bra ut. Det såg faktiskt riktigt bra ut. Mailade den till vän. Jodå det såg bra ut sa även dom. 
Och så kollade jag hunddata några dar senare. YIPPIEEEEEEEEEEEEEEE !!!!!
Christian har hd grad A. Den finaste bästa mest underbara bokstav en hund kan få när det kommer till hötfledsröntgen. 
Nu ser vi fram emot MH. Och nästa år ska vi tävla. Massor! Tack Jennifer för mina drömmars collie!!