merciless

 

Vad är upp och vad är ner?
Vilken sida att se på saker och ting är egentligen rätt?
Finns det något rätt och något fel?
Och vem bestämmer då vad som är det ena eller det andra?

Min rasklubb, Svenska Collieklubben, har alltid varit en infekterad klubb. Det finns nog spänningar i många rasklubbar men inom min klubb är det år efter år samma sak. Det är vi och dom. Dom och vi. Diskussionen är densamma detta år som ifjol. Som året därpå. Som för tjugo år sen. Som året före det ingen nu levande människa knappt har ålder att minnas.
Diskussionen gäller alltid mentaliteten. Och vad som är en bra hund. Och hur vi ska förbättra vår ras. 

Även om du inte alltid tycker som jag. Även om jag inte alltid tycker som du. Även om vi ibland tycker den andra gör fel. Ändå. Det är så mycket vi har gemensamt. Alla älskar vi samma ras. Vi delar våra liv med collies av olika färger, egenskaper av goda och dåliga mått. Vi gläds åt vara bästa vänner- hundarna. Vi ägnar stor del av vår lediga tid åt detta. Vissa av oss tränar spår, lydnad, agility, allt möjliga aktiviteter, vissa av oss åker på utställning, endel för att ha en trevlig dag, andra för att helst av allt vinna. Och ha en trevlig dag. Vissa av oss håller på med många grenar samtidigt. Vissa av oss har våra vovvar som familjens speciella medlem, som trots att den aldrig tävlas med eller visas upp är fantastisk på sitt vis, och betyder allt för just sina människor.
Det vi också har gemensamt är att ha roligt. Att få skratta tillsammans och glädjas åt varandras framgångar. Vi vill umgås med likasinnade, lära oss nytt, fortsätta jobba för en bättre collie.
Vår ras har, precis som många andra raser, saker som är bra och saker som är sämre. Vi vet alla att rasen jämfört med många andra raser har problem med rädslor. Att den har problem med ljud. Att den skulle behöva bli lite med framåt, leka sig genom livet och komma över obehag lite snabbare. Det är nånting vi alla uppfödare måste jobba för och använda de hjälpmedel som finns. Det finns också andra saker vi behöver förbättra. Vi vill alla (hoppas jag) ha en collie som har en korrekt konstruktion, stark kropp, fina vinklar, korrekta bakställ och som utstrålar kraft och styrka. En collie i en kropp som orkar, vill och kan röra sig obehindrat. En njutning för ögat. 

Hur vi prioriterar i vår avel är olika. Vilka verktyg vi väljer att sätta mest tillit är olika. Vad som mest behöver förbättras tycker vi olika om. Och så är det. 

Jag tror ändå att vi och rasen vinner mest på att börja respektera varandra. Att försöka respektera varandras avelsarbete. Att kanske kunna lära av varandra. Att börja prata med varandra. Inte prata OM varandra.
Först då kommer vi att komma framåt. Det finns så mycket kunskap i oss och tillsammans blir vi starkare. 

 

 

Jag har levt med min älskade ras i 20 år. Mina föräldrar köpte en långhårig collie när jag var 11 år, en hund jag drog med mig till brukshundklubben, collieklubbens träffar, spårskog, ja alla tänkbara aktiviteter. Han var en ganska försiktig gosse, inte alltför modig men ställde tålmodigt upp på allt. Sedan blev det korthår, när jag skulle köpa mig min allra första egna hund. Det blev en till också. Och en till. Och ännu några till.

Långhåren har alltid funnits där, alltid suktats efter, alltid drömts om. DEN collien. Med härlig lång päls att borra fingrarna i. En hund att njuta av, träna med, dela livet med och varje dag visa mig varför denna ras är just mitt hjärtas. Och så kom han. Vår finaste Joshua. En hund som köpte mig från första dagen jag tittade på bilder av honom. Han var allt jag hela mitt liv velat ha och varje dag bevisar han att jag gjorde rätt som aldrig släppte taget om drömmen att dela livet med en långhårig collie.
En ny dröm gick i uppfyllelse i februari, när vår efterlängtade Christian landade på svensk mark. En äkta Taliesin, med en stamtavla jag fortfarande inte tror är sann. Hundnamnen är hundar jag sett på bilder, läst om och suktat efter i många år. Uppfödarna är uppfödare jag beundrar stort. Och Christian ÄR nånting alldeles extra, en alltid glad kille full av kamp och föremålsintresse, så mycket nyfikenhet och totalt oberörd av alla ljud. Ibland är denna gosse så oberörd att vi undrar om han inte är lite förståndshandikappad. Som när han råkar flytta soffbordet utan att själv märka det. Eller gräva i potatislandet för 20:e gången trots att man för bara 2 sekunder sen talade om att det är förbjudet. Förutom sin fantastiska syn på livet är han också snygg. En njutning att se på, och vi väntar med spänning att se honom bli vuxen och blomma ut.

Så allt med vår speciella amerikan är perfekt. Bara en liten sak. Höftledsröntgen. Puh. Man blir lite kallsvettig bara av tanken. Många tycker man ska vänta med hanar. Några tycker inte så. Jag ville göra bort det D.I.R.E.K.T. Ville veta så snabbt som möjligt. Och i onsdags åkte jag och Christian till djursjukhuset. Det kom ett akutfall och vi fick vääääääänta på vår tur. Lääääääänge. Och minutrarna segade sig fram. Kallsvetten bröt fram. Tankarna hann gå hit och dit. Det enda jag ville var att få se BILDEN. Bilden som (nästan) skulle avgöra vår fina gosses framtid. Till slut fick han somna, Till slut fick vi en bild. Till slut fick jag se bilden. Ahhhh. Jag fotade den. Kände lite lättnad. Åkte hem med en sömnig vovve. Och tittade lite till. Det såg bra ut. Det såg faktiskt riktigt bra ut. Mailade den till vän. Jodå det såg bra ut sa även dom. 
Och så kollade jag hunddata några dar senare. YIPPIEEEEEEEEEEEEEEE !!!!!
Christian har hd grad A. Den finaste bästa mest underbara bokstav en hund kan få när det kommer till hötfledsröntgen. 
Nu ser vi fram emot MH. Och nästa år ska vi tävla. Massor! Tack Jennifer för mina drömmars collie!!