merciless

Ofta klarar en korthårscolliepäls kyla bra. Är hundarna igång och rör på sig kan det gå bra ner till -15 eller -20. Men nu har vi haft närmare -30 hela veckan och imorse -33. Stormen har tappat all sin ull efter valpkullen och fryser lite extra. 

Jag har ett gäng gamla täcken av olika märken och modeller, men dom sitter så dåligt och täcker inte kroppen tillräckligt bra. 

Helt otroligt bra täcke. Det i särklass bästa jag haft. Dyrt, visst. 

Men dom håller många år och väl värd varenda krona.

 

Livet är upp och ner. 

Just nu mest ner. 

Men saker ska väl gå att lösa tänker jag. 

Och snön knarrar under skorna och kylan biter i kinderna. 

Ändå. 

Vovvepromenader är bra och underbart och ibland absolut nödvändigt för att hålla näsan ovanför ytan. Man tänker tankar men ändå inga tankar alls. 

Imorgon är en ny dag. 

En dag med nya möjligheter och ny ork. 

Ett steg framåt. Så blir det nog bra. 

Men nu ska jag bli lite mer allvarlig.

Korhårig collie är en numerärt liten ras. Avelsbasen är begränsad och genetiska mångfalden som är så viktig i hundavel är ett större problem i en liten ras. 

Det finns sjukdomar inom vår ras. Det finns inom alla raser. Vissa sjukdomar är utbredda och vissa är såna som dyker upp då och då. 

Att avla är svårt och jag tror nog jag törs  säga att ingen vill föda upp sjuka hundar. Allas vårt mål och förhoppning är att hundarna ska vara friska och leva ett långt liv. 

Inom en ras med liten avelsbas så måste man ibland välja vilka hundar/vilken hund man kan tänka sig att linjeavla på. Och tittar vi fler generationer bakåt så är alla hundar linjeavlade på några individer, som förekommer i allas stamtavlor. Hundar som har (över)använts i avel. 

Vi uppfödare har olika prioriteringar. Vi tycker olika om hundar och linjer och vilka hundar vi vill linjeavla på. 

Och det vi aldrig ska glömma i en liten ras är att vi behöver alla uppfödare. Vi behöver genetisk mångfald. Vi behöver alla olika tankar och ideér. 

Vi behöver alla valpar som föds.

Det sämsta för en liten ras är när bara en liten klick hundar används i avel. 

Det farligaste är när mångfalden försvinner. När flaskhalsen blir för trång. 

Jag tycker att en korthårig collie är en arbetande hund. Och jag tycker att fler uppfödare skulle prioritera mentalitet och arbetskapacitet istället för exteriör och utställningsmeriter. Jag tycker att fler skulle ta hänsyn till mentalprov när man väljer avelsindivider. 

Men jag tycker också att alla uppfödare behövs! 

Och jag försöker att inte döma, kritisera eller moralisera över vad andra väljer att göra. Alla har friheten att själv välja. 

Vi ska välkomna nya uppfödare och ge dom stöd och uppmuntran, dela med oss av kunskaper och ideér. Vi ska ha ett trevligt klimat inom rasen och trots att vi kan ha olika åsikter om vad som är en bra/dålig hund så måste vi förstå att var och en gör vad den tycker är bäst. 

Det börjar bli dags att ta några fina bilder på henne igen.... 

Nu är vi uppe i den dubbla åldern, 12 veckor. 

Benen kan springa jättejättesnabbt och dagarna är fulla av hyss. Nu längtar vi efter bättre (varmare) väder så hon kan vara ute lite mer. Puppe ute = tröttare o lugnare puppe inne ☺️

2016 ska bli ett år när jag ska sova mer. Sova sova sova. Om man sover orkar man leva bättre och roligare. Jag ska färga håret hos frisören (aldrig gjort) och unna mig dyra krämer och tvålar. Jag ska köpa allt smink jag vill ha utan att titta på priset. 

Jag ska bli bättre på att be om hjälp och jag ska bli bättre på att säga nej. Att göra allt själv och orka själv är inte någonting bra alls, att vara stark innebär inte att göra mer än man egentligen orkar. 

Jag ska njuta av min valp (JAG HAR EN VALP!!!!!!!!!!!!!!!). Jag ska lära henne massa bra och roliga och obra saker och hon ska lära mig en massa saker. En sak hon redan lärt mig är att små valpar kan skälla och yla så högt på natten att öronen blir överfulla av oljud, det är en obra sak och det ska vi träna på. Att sova. På natten. 💤💤💤 

Jag ska gå långa promenader med vovvar, njuta av glada skall, samla kraft och fylla kroppen med energi så där som man gör tillsammans med sina bästa vänner i skogen. 

Jag ska tävla på utställning med min fina valp. Och även med fina valpens fina mamma. 

Jag ska träna hund. Inte för att jag måste eller ska, utan för att jag vill och orkar, för att det är så fantastiskt roligt. 

Jag ska ta mig tid att träffa mina vänner, skratta och babbla och vara så där glad som man blir av det. 

Jag ska vara mamma som är det bästa och finaste man kan vara och jag ska varje dag säga till mig själv att jag är världens bästa mamma. Jag ska leva på kärleken man känner för ett barn, känna lyckan varje minut. 

Ibland ska jag också vara trött och less på barn, valp, hundar och stök och bök, och vilja slänga ut allihop i en snödriva och låsa dörren och sätta mig i soffan med en vacker thékopp och lyssna på tystnaden. UUUUUUUUT och lek hela dan och kom in igen till kvällen. 

Jag ska vara människa med all den glädje och tårar och trötthet och lycka det innebär. 

Jag ska skriva mer. Om livet och hundar och känslor och tankar. 

Nu är klockan åtta och efter blöjbyten, lek, ostsmörgås, thé, kissa hundar, mata hundar, kissa bebis, mata bebis, kissa valpen typ 22 gånger, mata valpen, kissa valpen 3 ggr till, krama bebis, gosa med bebis....

.....så har alla somnat igen. S O M N A T. 

Det låter 💤💤💤 i alla skrymslen och vrår, alla snusar sött och det är tyst och stilla. Så söta alla är när de sover. Så snällagulligasnuttiga. Att man inte har fem bebisar, sjutton hundar och tre valpar hinner man tänka en svag sekund. Innan man själv kryper ner i en varm säng och snusar sött. 

Att vara hunduppfödare är svårt och ensamt. Det är väldigt lite tid att sitta och gulla med valpar. Det är desto mer tid att städa kiss och bajs, oroa sig, sova pyttelite, slänga i sig mat på stående fot och kanske i bästa fall hinna ta en lång dusch emellanåt. 

Det är också dyrt. Det är massor av planering, knyta kontakter, hela tiden hålla sig uppdaterad vad som händer inom den ras man har, söka hanhundar som man behöver i sin avel. 

Att dessutom föda upp en brukshundsras är svårt. Jättesvårt. 

Det är mycket som gör en bra brukshund. Många faktorer att avla mot, det är hälsotester, sjukdomar och det är mentalprov. Och det är även arbetskapacitet. 

Har man dessutom en ras av mindre antal individer som finns att tillgå för avel, då är det ännu svårare. 

Det är hund av modell större som tar plats och äter mycket. Det är hund av modell mer energi, som kräver mer tid och engagemang. Det är en hund med mycket spring i benen som på många sätt märks och hörs, inomhus och i familjelivet. 

Livet handlar inte bara om hundar. Även om det nästan alltid finns med hundar på ett hörn mest för jämnan. Man hittar hundhår i bregottpaketet på morgonen. Snubblar över hundben hemma. Man bär hem hundmatssäckar nästan varje dag känns det som. Man klipper klor och torkar leriga tassar. Man lägger all den, ibland lilla, tid som vardagen lämnar fri från alla måsten på hundarna. 

Livet är upp och ner och innehåller sambo, släkt och vänner. Det innehåller jobb och det innehåller matlagning, städning, tvätt och sånt. Som bara går runt och runt och måste göras igen och igen och aldrig blir färdigt. 

Det innehåller också barn, som ska hinnas med. Det är lek, gråt, bus och tårar. Det är blöjbyten, matning, sövning och allt däremellan. 

Att få ihop livet är ibland kämpigt för oss alla. Att ha småbarn är tufft och innebär sömnbrist och dagar då man går omkring i en dimma. 

Att då också hinna med många hundar, ibland valpkullar och även få tid för sig själv, det kräver mycket. Det kräver att man kan göra tio saker samtidigt, är väldigt effektiv och det kräver ett stort driv.

Att vara uppfödare är inte att sitta och ta emot roliga mail/telefonsamtal när valpköpare har vunnit på tävling. Ibland händer det och då blir man så där lycklig och glad. Inte så mycket för sin egen skull men allra mest för valpköparens skull, som har lagt ner så mycket tid och engagemang i sin hund och fått lyckats uppfylla ett mål tillsammans med sin bästa vän. 

Att vara hunduppfödare är istället ofta att kämpa med promenader i ösregn eller bitande kyla. Det innebär noll sovmorgnar. Det är ensamt och det är få i ens närmsta omkrets som faktiskt förstår. Det innebär att ständigt bli ifrågasatt av sin omgivning, släkt och familj. 

"Varför har du så många hundar" 

"Är det inte jobbigt" 

Att vara hunduppfödare är mest slit och hårt jobb. Det är att säga nej till andra saker i livet, då tiden och orken inte räcker till. 

Att vara hunduppfödare är att varje dag stiga upp och jobba framåt. Det är att leva med en passion och en dröm, det är att ha en glöd som brinner så starkt att man aldrig ger upp. 

Att vara hunduppfödare innebär motgångar och många känslor åt alla håll. Det innebär att få sägs hej då till sina bästa vänner, skiljas från valpar, ta hand om sjuka djur och det innebär att ständigt försöka stötta och hjälpa valpköpare. Ibland blir det så tråkigt att valpköpares hundar dör eller avlivas, av olika anledningar. Det innebär att försöka stötta eller hjälpa då problem finns. Man försöker säga rätt saker och man försöker göra det bästa i varje situation. Det innebär att försöka vara stark när man egentligen är ledsen med krossat hjärta själv. 

Jag fick för några dagar sen ett brev från en uppfödare jag beundrar och ser upp till. En uppfödare av annan bruksras som är fantastiskt framgångsrik. 

När jag nu som mest behövde det, när jag kände mig lite vilsen och ett tvivel smugit sig in inombords. 

Hon skrev flera saker. 

Hon skrev att livet är svårt och att föda upp brukshundar är jättesvårt. 

Hon skrev att jag ska behålla den speciella valpen som jag känner så starkt för. 

Hon skrev att man kan föda upp bra brukshundar även om man inte har tid eller ork att träna eller tävla hund själv. 

Hon skrev så himla bra saker och saker jag egentligen visste själv, bara det att jag inte vågade tro på mig själv just nu. 

Idag har Manne flyttat. 

Han ska få ett nytt fint namn av sina nya ägare, men än så länge kallar jag honom Manne. 

Vi vinkade och pussade och kramade honom många gånger och jag kände sån glädje och sorg på samma gång. Så fina människor och så mycket roligt han kommer att få. Vi packade deras bil full med bäddar, mat, godis, leksaker, viktiga och oviktiga papper, sele, halsband, täcke och så pussade jag och kramade honom igen. För sista gången.

Så åkte dom. 

Nu är det bara fina Lovis kvar här hemma, av valparna. Jag hoppas att hon ska få stanna här för alltid. Jag hoppas att vi ska få dela livet ihop, mysa i soffan och äta ostsmörgåsar alla hennes dagar. Jag hoppas att jag ska få se henne växa och utvecklas, få njuta av en sån fin vovve. Se henne leka och springa på fälten och i skogen. 

Jag hoppas och hoppas och hoppas. 

Allt slit och all oro och all ledsenhet och trötthet, att man kämpar för. Det är värt varenda sekund. 

När man får såna valpar man ville föda upp, när man får brev från valpköpare som älskar sina fina vovvar så, när man känner så mycket kärlek och glädje i hjärtat över en valp.