merciless

Hundar är mitt största intresse i livet och det upptar i stort sett all min lediga tid och mina tankar. För det allra allra mesta är det positivt, det ger mig energi och vänner för livet, både fyr- och tvåbenta.
Men det har också en baksida. Det är svårigheten, sorgligheten att släppa taget. Att släppa taget för alltid, att se sin bästa vän somna in för alltid, är förstås det värsta. Det är så sorgligt och ledsamt att jag inte ska skriva om det just nu.
Ibland är det inte fullt så sorgligt utan bara så där jättesorgligt-men-ändå-bra-sorgligt. När små valpar ska lämna oss, små knyten som jag har andats med, pussat på, snusat med och levt med dygnet runt i några veckor. Eller när vuxna hundar ska flytta härifrån, hundar som jag har levt med sedan dom var pyttesmå babyhundar.

Stimma är en av alla dessa hundar som jag har släppt taget om.
Att besluta sig för att en hund ska flytta till ett nytt hem är väldigt väldigt svårt. Det är många timmar av grubblande, tänkande och faktiskt en och annan tår som fällts innan beslutet är fattat. Orsaker kan vara många, men för mig är det allra viktigaste att varje hund ska må så bra som möjligt och få kärlek och aktiviteter och få utvecklas på bästa möjliga sätt.
Stimma kom till oss för nästan precis ett år sedan. En jätteliten valp med små små pigga ögon som hoppade på tåget i Kumla och åkte hela vägen upp till Luleå. En liten otroligt söt valp stormade in i vårt hus, tog allt i besittning inklusive mitt hjärta. Hon var helt vild och galen, att sova var jättetråkigt och inget man gör i onödan, däremot var dagarna (och nätterna) fyllda av Stimma-hyss, Stimma-pussar, Stimma-race osv osv. Hon var bara helt alldeles underbar på sitt speciella Stimma-vis.
Jag hade redan en tanke från början att placera ut henne till någon som hade tid, kärlek och kunde ge henne träning i överflöd. Under sommaren beslutade jag mig och utan att ha någon brådska började vi leta det perfekta hemmet till vår Stimma-fullt-ös-medvetslös, någon som kunde ta henne till sitt hjärta och älska henne lika mycket som jag.

Så blev det så att det perfekta hemmet dök upp.
Under början av hösten blev det dags för Stimma att flytta ut i världen. Nåja inte så långt bort, Kalix ligger bara 7 mil bort, men ändå mycket nytt för vår bustjej. Med värk i hjärtat, tårarna ständigt brännade bakom ögonlocken och värsta att-skiljas-från-min-älskade-hund- klumpen i magen vinkade jag av vår bästa Stimma när hon åkte iväg en fredagseftermiddag. I sin nya bil. Med sin nya matte och husse. Mot sitt nya hem.
Den som tog hela uppståndelsen bäst, var ju såklart huvudpersonen själv! Hon tog allt med storm, fullt ös och en GLAD svans. Jag tror nog att hon flyttade in i matte Gunillas hjärta på en gång (och husse Ulfs med).
Här hemma känns det fortfarande tomt...
Ingen Stimma som äter upp bananerna (med skalet) från fruktskålen på köksbordet.
Ingen Stimma som vaknar fem på morgonen och tycker det är uuuuuunderbart med en ny dag och därför måste väcka alla andra hundar.
Ingen Stimma som sladdar omkring så mattorna på golvet knölar ihop sig till små högar.
Ingen Stimma som pussar godmorgon.
Ingen Stimma......

Nu är det Gunilla och Ulf som får hennes kärlek. Hennes glada svansviftningar. Hennes goa pussar. Som får jaga henne runt huset när hon har tok-spring-fnatt som bara Stimma kan. Hennes blick från dom små svarta pigga ögonen, som rymmer så mycket kärlek.
Stimmas hjärta tillhör numera en annan människa än jag.

Det är otroligt fint, tacksamt och rörande hur hundarna kan älska, om och om och om igen. Och jag är otroligt tacksam för att ni ger våran fina tjej ett fantastiskt hem.
Värken i hjärtat blir lättare och lättare, och glädjen större och större. Jorden fortsätter att snurra och tiden läker alla sår. Det är med stor värme och lycka jag då och då träffar lilla Stimma, på fredag får jag se dig igen och det känns så bra. Det blir lite lite lättare för varje gång, att se att hon faktiskt älskar Gunilla nu, att vinka av henne när dom två åker hem till sitt.

Alla ni som tror att man oplacerar och säljer hundar utan smärta, gråt och ett brustet hjärta, ni vet inte vad ni talar om. Detta är på allvar, det är svårt, smärtsamt, otroligt ledsamt men ändå.....

...ändå alldeles alldeles underbart när man ser hur bra hunden mår!